Mera Livskraft

De senaste åren, ja, sedan jag var 20 år gammal har mitt liv handlat om att göra olika förändringar i min livsstil, om det handlar om att må bättre psykiskt och fysiskt eller få andra delar av livet att funka. Hitta rätt partner, hitta rätt bostad, hitta rätt framtid och jobb. Det är mycket press på att livet skall bli som man vill det, mycket som man önskar och i slutändan så sitter man ändå där hemma framför teven och låter bli att göra mer än att sträcka sig efter chipspåsen eller godispåsen. Eller i mitt fall, där den mesta motionen jag fått varit när jag sprungit extra rundor för att hitta någonstans att ställa sig och röka.

Och stress. Hur kan en förhållandevis ung kvinna så som jag, redan vara så sjuk av stress att det syns så gravt som det gör på mig. Min fysik, min hälsa och min hy och mitt humör och mitt psyke. Allt påverkas av att jag för inget alls får enorma stressreaktioner och det tär på mig. Det ger ångest och panik.

Och allt detta vet man, man lever varje dag med vetskapen om vad man gör emot sig själv. Om det är lathet eller helt enkelt självförakt... njaee.. jag tror inte det är så mycket det. Det är helt enkelt inte så lätt att bestiga mount everest. Det är nog inte många som klarar att bestiga berg alls.

Jag skriver detta inlägg därför att jag vill minnas hur svårt det är just nu för mig. Jag vet att jag kommer glömma bort och förminska svårigheterna jag tagit mig igenom om jag väl lyckas med detta så jag vill komma ihåg.

Det var flera år sedan jag senast gjorde en liknande sak, då var det mycket värre ställt för mig, och jag hade inte heller styrkan av att veta att jag redan klarat av det en gång innan då.
Men jag har på allvar väntat på att få viljestyrkan i rätt läge för att klara av att sätta igång.
Jag skall gå ned i vikt nu, och jag skall sluta röka.

Min metod är - promenader - till att börja med. Varje dag skall jag promenera minst 30 minuter. - Det är tanken. Om jag inte kan göra något annat också, så skall jag ändå promenera 30 min. Behöver inte vara 30 minuter i sträck, kan vara i intervaller under dagen. Men i alla fall.

Det har jag nu ägnat mig åt med större och större framgång de senaste tre veckorna, sedan den 14 augusti 2011.

Och måndagen den 29 augusti rökte jag mitt sista paket cigaretter.

Jag har Inga problem med att promenera. Det blir lättare och lättare för varje dag. Nu längtar man nästan efter promenaden, det som kanske stoppar mig ibland är att jag har fel kläder och att mina träningskläder är smutsiga. Men jag brukar bara behöva fundera på det lite innan det löser sig.

Rökningen är värre. Det kommer upp tankar på att röka ungefär 3-4 gånger i timmen. Jag äter nicotinell för att hjälpa till nu i början, jag gissar att jag kommer göra flera "misstag", men Även om det skulle ske, att man faller av vagnen eller vad man nu brukar säga så skall jag ändå fortsätta. Det är okej att misslyckas också. Det  är dock inte okej att jag någonsin mer köper ett paket cigaretter.

Vår hyresvärd var på besök och skrämde mig nästan till döds när han berättade att eftersom vi bor i ett blåbetong hus, och vi har radon i lägenheten så finns det en Jätte mycket större risk för cancer för rökare än för en vanlig ickerökare. Det var obehagligt.

Så, vad är det som klickar till i huvudet på mig, och som ibland bara får mig att sätta igång? - Är det verkligen så enkelt? ---- Njaee... jag har en tävlingsinstinkt som trivs när jag tvingar utmana mig själv, det finns en vinst i att klara av saker som nästan känns omöjliga. Och jag vill tävla emot mig själv mest av allt, tävla mot hur bra jag lyckades sist. Kan jag göra om det? Kan jag göra det bättre? Kan jag lyckas bättre än då? Min lägsta vikt var då 82 kg. Kan jag slå det rekordet?

Sedan är träningen en av få saker som funkar att byta ut mot cigaretterna. Det funkar också med choklad, tyvärr. Och när jag känner mig röksugen, så kan jag istället gå ut på en promenad och då slipper jag (om jag ansträngt mig) under en rejäl stund efteråt och under tiden själva röksuget. Så träning och sluta röka hör ihop.

Det enda jag har ENORMA problem med just nu är att få till min kost. Jag får sötsug som attan. Eller salt sug... mer. Och jag har alltid för mycket fett i maten. Jag vet inte varför, det är som att jag tror att det inte blir  gott annars. Och varför måste det vara gott? Varför är jag alltid sugen på något gott?

Det finns alltid något som jag behöver trösta, ett hål jag behöver fylla. Oftast är det nog mest av allt bara rastlöshet, mat ger mig något att göra, och får mig att glömma att jag inte har något annat att göra.

Sedan, är man lite nere, ledsen, arg, upprörd, glad eller så vill man bara mysa. Mat är lika mycket ett beroende som ciggen. Men maten kan jag inte bara sluta värt med. Urk... Jag vet inte hur jag skall ta itu med det ännu... Men ibland så löser det sig när man väl tränat ett tag och man vill se mer resultat så lägger man kosten bättre mer och mer, tar bort mer och mer för att få mer resultat.

Slutligen, jag tror inte jag kommer att bli lyckligare om jag klarar detta. Men jag kan kanske känna mig lite stoltare över mig själv, och jag kommer kanske att leva lite längre.