Hejsan alla!
Idag så vaknade jag i lagom tid, tog min morgonkaffe med grädde och tog det lugnt till Mia Skäringers show "Dyngkåt och hur helig som helst." som min syster hade rekommenderat på facebook. Sedan nu vid ett tiden så kände jag att det var dags för lite lunch/frukost eller vad man nu skall kalla det när det är dagens första mål fast det är senare på dagen. Så jag fixade mig lite ägg och bacon och hade lite ost till för säkerhetsskull. Och det har ett halvt paket bacon, och mina paket är jävligt snåla också, det är nästan inget bacon i den lågprisvariant jag köper. (Jag är medveten om att det är det sämsta alternativet, men jag har tyvärr inga andra att välja, ännu.) Och så ett stekt ägg till detta. När jag hade ätit en liten stund, ungefär hälften av det jag lagt på tallriken så dök det upp en märklig tanke. Från ingenstans kom den. Jag tittade ned på maten och gaffeln stannade till i min hand och jag blinkade förvånat. Sedan kom chocken!
Och nej, jag mådde inte illa, det var inget äckligt med maten. Den var jätte god. Det var inte ett anfall av något annat slag. Jag satt i någon minut och stirrade på måltiden och kände efter i mig själv. Var detta verkligen sant? Jag kände mig nämligen klar. Som en enorm röd skylt jag aldrig hade sett innan stod den där, LAGOM! stod det på den i mitt inre. Något sa med bestämd röst; "Du behöver inte mer nu. Lägg ned gaffeln." Och jag gjorde det.
Tankarna fortsatte sedan att rulla. "Men jag kan ju inte slänga hälften av maten! Det är ju massa ägg och bacon kvar!" och "Jag kommer SNART bli hungrig igen! Det här kan inte hålla. Och då har jag slängt mat i onödan!" osv. Hela min psykologi säger "Ät medan det finns. Du kan ju bli hungrig igen snart." Jag hörde den rösten för första gången tydligt. Medan kroppen sa tydligt. "Lagom. Nu är jag nöjd."
Jag har aldrig i mitt liv slutat äta halvvägs igenom min första portion mat. Aldrig har jag låtit bli att rensa tallriken som ställs framför mig fullständigt. Jag har sällan känt mig mätt och nöjd på det som funnits på den första tallriken och ofta längtat efter en tallrik till efter att den första var klar. Och sedan efterrätt och kaffe osv... Och sedan, två timmar senare, mackor igen.
Så, min chock över den kanske helt naturliga känslan "Nu räcker det bra." från kroppen är helt överväldigande. Jag är så förvånad att jag knappt tror på att det hände själv? Är det sant? Eller är det jag som hittat på det själv?
I slutändan så slängde jag det som blev över och kom överens med mig själv om att jag skulle äta igen om jag skulle råka bli hungrig igen. Och att då får jag skylla mig själv när jag placerade för mycket mat för min egen drift på min tallrik.
Många kramar //Mandy
16 september 2011 kl. 14:24
Härligt! Det är väldigt sällan jag får den tanken alltså, men det händer.. Men vi är å andra sidan uppväxta tillsammans och tror att man skall äta upp all mat som serveras..och lite till ibland.
16 september 2011 kl. 14:43
Ja! Men du har upplevt den? Eller hur Amalia? Ibland händer det.. Coolt! För sanningen är att jag inte visste att den fanns. Eller det kanske varit ett mytomspunnet fantasidjur som jag hört om, men inte hade en aning om hur det såg ut, kändes osv. Men du har i alla fall mött djuret. Så då måste det betyda att jag inte inbillar mig att jag upplevde detta.
16 september 2011 kl. 16:20
Den känslan kom först med "frukosten" för mig oxå. Den är helt fucking, jävla, underbart(!!!) skön! Så jag förstår att du känner dig chockad :P just med bacon å ägg har jag ngra ggr försökt att tvinga mig förbi hela det där men då mår jag bara illa å vill gå å lägga mig igen. Så numera kan jag slänga delar av frukosten (dock inte riktigt där på middagen alla ggr) Grattis, grattis, grattis, grattis. Å det kommer mera ;)
16 september 2011 kl. 20:47
Grattis! Du tillfrisknar, du lyssnar till dina signaler! Helt grymt! Så glad för din skull och du ska vara så jättestolt över ditt arbete med dig själv. Fattar du hur mycket du stärker dig??? Visst, du går ner i vikt - men det blir nästan bara bonus mot vad du ger dig själv och din självkänsla! Följer dig och tycker du är fantastisk. Och vet du vad, du behöver inte ha någon rädsla för att misslyckas. Om det skulle bli fel nån dag eller så gäller det bara att göra om och göra rätt! KRAM KRAM
17 september 2011 kl. 00:44
Åhh! Ni är så fina Ulrika och Åsa! Tack för ert stöd och ert pepp! Era ord går rakt in i hjärtat. Och tack för att ni följer min nystartade resa mot bättre hälsa och mer "livskraft".. *badumdum* hihihi
Jag läser här och blir så rörd! Fina fina människor!