Mera Livskraft

Vissa dagar så känner jag glädje och jag känner mig nöjd med vad jag åstadkommit. Jag har kommit framåt, jag har lyckats göra något. Vissa dagar så tvingar jag upp mina resultat i ansiktet på mig själv för att visa mig själv att det inte är meningslöst att kämpa. Vissa dagar är kämpigare än andra. Vissa dagar så går allt åt helvete, och nästan alla dagar så tvivlar jag på allt. Jag kör upp bilder, mått och kläder som sliter lite lösare i ansiktet på mig själv för att tvinga mig själv att inte tappa modet. Men ändå så tvivlar jag i grund och botten på resultaten. Jag kan räkna ut hur mycket vikt jag förlorat i fettprocent och så vidare med hjälp av olika verktyg men ändå så tror jag inte på vad jag ser. Jag önskar sedan jag senast räknade ut den där procentsatsen att jag hade vågat mäta mig själv ärligt från början. Vågat se mina våldsamma fruktansvärda mått-siffror i vitögat då.

För nu hade jag nog mått bättre om jag vetat vad som hänt till fullo, och inte bara vetat vad som hänt sedan en vecka tillbaka då jag vågade mäta mig ordenligt. Nu får min sambo hålla i måttbandet, och jag har sagt åt honom att mäta utan att dra åt alls. Och visst ser jag då resultat på måtten sedan den där veckan har gått. Men jag tappar modet ändå. Igår så började dagen väldigt dåligt, jag hade ingen grädde kvar till kaffet, och jag var hungrig och det blev kryddade mandlar till frukost, dessa mandlar innehöll väl inte fruktansvärt mycket kolisar, men det var mer än jag skall äta. Och sedan så var det mat på restaurang och det var jättegott, och jag fick extra sallad istället för potatis (även om de smög på två små potatisbitar på tallriken ändå fast jag bad dem att inte ge mig det, jag gav bort dessa potatisbitar.) Men på spetten jag åt så var det någon slags söt-sur sås. Och den var verkligen söt, och jag hade inte ätit bra igår alls, nötter och kaffe med vanlig mjölk och kokosoljan var slut i går också så jag var dåligt förberedd. Jag var tvungen att äta de där spetten ändå. Och salladen. Sedan på kvällen så åt jag fyra ägg för att kompensera med majonnäs och tomat till. Och kvällen slutade i bajs för jag hade ingen motståndskraft när sug efter sug kom, och jag käkade 4 rutor mörk choklad.

Det är svårt att förklara det här känns det som. För du som läser detta kanske inte tycker att det är några farliga avsteg jag gjort iom detta. Det var helt enkelt en kass dag osv. Eller det var kanske inte ens så kast enligt några? Men äter jag ordentligt som jag skall, vilket jag gör om jag har maten borde äta hemma när jag blir hungrig så får jag inget sug, och det blir inget problem att låta helg-chokladen ligga vilande (jag vet att det var fredag igår och helgen började då, men jag hade inte tänkt äta choklad, och när jag gjorde det så var det för att jag föll för frestelsen, och för att jag redan mådde så dåligt över dagens felsteg att jag tänkte att ett till inte spelar någon större roll nu). Är jag mätt och glad tänker jag inte på mat. Äter jag socker, även om det är mycket lite så trippar jag omkring och är stressad och det enda jag kan tänka på är mat, hur, när och var jag skall äta. Något litet är ju ingen fara? Osv... Mina tankar snurrar vilt och ihop med det kommer ångesten över att "jag borde inte", och "varför kan jag inte låta bli". Det blir ett självplågeri som dyker upp direkt när jag ätit fel eller om jag inte ätit tillräckligt av rätt mat.

Jag fattar väl att detta inte är normalt beteende. Att jag är en av dessa som är sockerberoende, och suget finns kvar där även om jag inte äter socker. Att det räcker med att jag får i mig minimala mängder av kolhydrater för att jag skall triggas och min hjärna börjar skrika efter mer! Och det här lugnet som jag känner bara infinner sig när jag äter tillräckligt att jag är mätt av rätt sorts mat. För just nu, när jag känner mig nere över att jag inte går ned i vikt (även om måttbandet visar på skillnader, men jag tror ju inte på måttbandet, eller bilderna eller något, det är ju egentligen bara inbillning) så är det så mycket lättare att tappa modet och falla för -fel- sorts mat. Motivationen är fortfarande hög, men jag tappar fart känner jag.

Jag måste dessutom överleva en vecka nu där vi har nära på inga pengar, vi har råd att köpa ägg och smör, och jag måste försöka klara mig på det, eftersom vi inte har råd att köpa mer kött. Jag har kycklingklubbor hemma också¨, men de skall ransoneras för att jag skall ha mat så länge som möjligt på dem. Det är ju då, när jag känner att maten tryter som det är ännu svårare (precis som Jenn säger) att inte äta fel för att man har helt enkelt ingen mat som är rätt hemma, eller råd att köpa rätt mat heller.

Helt enkelt, det är inte helt lätt just nu, jag försöker hitta nya sätt att övertyga och muntra upp mig själv för att inte tappa lusten för detta. Det är inte maten som det är fel på här, det är inget problem att äta maten. Det är snarare motståndskraften som det är fel på, jag har alltid behandlat min ångest med mat tidigare. Och det är inget jag kommit över för att jag ändrat kost. Nu måste jag orka ta itu med min ångest utan att stoppa något sött i munnen eller kanske en cigg. Nu måste jag istället lyfta på min bakdel ur stolen och ge mig ut och anstränga mig fysiskt för att slippa ångesten. Ångesten är inte kraftig egentligen, det är bara vanlig höst/ vardags/ rastlöshet/ depp / stress. Sånt som alla känner till och från, det är bara mitt sätt att skydda mig från den som skiljer sig. Tröstätandet måste bli trösttränande.

Många kramar // Mandy

Ps. JAG GER (FAN) INTE UPP SÅ LÄTT! GRRR!!