Nog för att det är kul att ha någonting att göra men någonting har gått fasansfullt snett när man mellanlandar hemma i 45 minuter max innan man måste iväg igen. Så har gårdagen varit och idag har inte varit mycket bättre. Vi har visserligen varit hemma men med så många “måsten” att det känns som vi ska kvävas allihop. Stressen märks, framför allt när utbrotten från både små och stora är tämligen frekventa. Som ett exempel kan nämnas att sambon fortfarande när jag skriver detta (22:30) håller på att fixa för att hinna färdigt och jag städade alldeles nyss eftersom ingen av oss hunnit med det på hela veckan.
Det ska baske mig bli skönt när han börjar jobba så vi får vara lite lediga.
I morgon bär det iväg på marknad på förmiddagen, och sen kräftskiva på kvällen. Förhoppningsvis hinner vi vara hemma nån timme innan det drar i gång. Och på söndag har vi lovat att åka hem till mina föräldrar. Ja, jag måste. Mammas kusin som är frisör kommer förbi och ska klippa oss allihop. Det är behövligt. Mitt hår har vuxit som ogräs sen sist och är i desperat behov av en klippning. Men om jag ska vara ärlig hade jag gärna tillbringat söndagen hemma i lugn och ro istället.
Träning det kan man ju bara drömma om. Det har blivit några snabba vändor med den stackars vovven och ingenting mer. Det finns inte en chans att hinna. Jag försöker desperat göra skolarbete på kvällarna när ungarna sover eftersom det är enda chansen att få någonting gjort. Ska det fortsätta i den här takten har jag snart magsår igen och tro mig, det är nåt jag gärna slipper.
Tur att nästa vecka ser lugnare ut. Då kanske vi hinner landa. (Och jag törs nästan gissa att ett migrän-anfall kommer som ett brev på posten) Och ta några djupa andetag innan äldsta tjejen fyller 2 på onsdag och sen blir det besök av sambons mamma torsdag till lördag och så ska vi hem till mina föräldrar (igen) på söndag.
Hoppas desperat på några lugna dagar dessemellan.
//Jinx
17 september 2011 kl. 01:00
Herregud! Det låter som kaos, stress och panik! Är det verkligen VERKLIGEN nödvändigt att göra allt det som du tar på dig här? Vissa saker är ju förstås självklart viktiga, men orkar du verkligen med det här tempot? Det måste ju finnas balans i livet och att köra maraton släpandes på två småbarn och en karlslok på ryggen låter inte helt balanserat. Lär dig säga nej kanske? Eller gör du redan det till massa annat och detta är allt du inte kan säga nej till? - Varför alla föräldrabesöken? Och varför gå på kräftskivan och marknaden? Går det inte bara att skita i det och medge att ni behöver vila och ta det lugnt varannan dag eller nått? Eller ha egen tid ibland?
Det är inte mer än en mänsklig rättighet! -- Och du FIXAR detta! Det vet jag!
KRAMAR //Mandy